quistbergh.se

Oaxaca: Mira-Li och Rasmus på marknaden 2006-02-22

Vänthallen i Tapachula är precis så modern som man inte väntar sig om man ej rest med långfärdsbuss i Mexiko förut. Två bankomater, marmorgolv, kafeteria (visserligen bara med ett sorts kaffe), luftkonditionering och avgiftsbelagda toaletter.
Långfärdsbuss är det som gäller i Centralamerika.

Ibland behöver man koppla av med lite sifferfrossa. Håll till godo:

Huvudstad med antal invånare
Sverige: Stockholm 765 000 (år 2004)
El Salvador: San Salvador 1 200 000 (med förstäder, år 1998)

Antal invånare per kvadratkilometer (år 2003)
Sverige: 20
El Salvador: 305

Försvarsutgifternas andel av BNP (i % år 2003)
Sverige: 1,7
El Salvador: 0,1

Andel av befolkningen som lever på mindre än två dollar per dag (i %)
Sverige: Uppgift saknas
El Salvador: 58

Klipp från The Chronicle, Onsdagen den 20 oktober 2005.

Jag har fått många frågor om vad som hänt med 2005 års stjärnskott på racketlonhimlen. Det är förståeligt. Från ingenstans till 87:e plats på världsrankingen. Sedan ner till 95:a och idag 99:a. Kurvan pekar ju åt helt fel håll!
Sant, och det har sina skäl.
Tyvärr har själva racketsportutövandet legat helt nere under tiden här i El Salvador. Men jag har ansökt om medlemskap i El Salvadors Bordtennisförbund. Så, förhoppningsvis blir det i alla fall lite pingis inom en inte alltför snar framtid.

Rosie y Armando

Sitter vid köksbordet hemma hos värdfamiljen som består av Rosie och hennes son Armando. Förutom jag själv finns en gäst till, David från USA. Han är här för att koordinera frivilliga valobservatörer från jordens alla hörn till regionvalet som ska hållas i mars. David kom några veckor innan mig så han har lyckats få ett eget rum. Jag slaggar i ett slags genomgångsrum och en blå väv från Guatemala med vita hundar på tjänar som dörr. Ramen för en vanlig dag ser ut såhär:
07.15 Uppstigning och morgontoalett. Dock är det omöjligt att duscha eftersom det inte finns något vatten – det kommer, nästan alltid i alla fall, först på kvällen. Rosie har dock en pump så det finns vatten att laga mat och diska med alternativt tvätta sig i.

Inga vapen på Co Latino

Diario Co Latino är en dagstidning med anor. Den har funnits i 126 år och tryckpressarna känns – i dessa datoriserade dagar – nästan lika gamla.
Redaktionsledningen har luftkonditionering i sitt rum. Men där de flesta journalister, praktikanter och redigerare sitter är det trångt och kvavt. Tidningen kommer ut vid ett- tvåtiden på eftermiddagen. Just nu är klockan precis efter lämning så ett visst lugn råder.

Även fast Diario Co Latino säger sig vara politiskt oberoende ligger de helt klart till vänster. Resurs- och upplagemässigt är de väldigt små i jämförelse med landets två största dagstidningar, bägge med högerprofil, La Prensa Grafica och El Diario del Hoy (som också kallas för El Diablo de Hoy). Diario Co Latino finansieras till största delen av radannonser och, måste man väl lägga till, en stor portion entusiasm då de flesta med fasta tjänster på tidningen själva äger en del av den i kollektiv form.

Luis Enrique Salazar Flores

Luis Enrique Salazar Flores tar emot i sin gråa kostym och gråa slips. Han häller upp vatten i glaset, frågar om kaffet vi fått smakar bra och öppnar sin tomma kalender och ber om ursäkt för att huvudprocuradoran Beatrice inte kunde ta emot. Men hon hälsar så mycket. Luis förklarar att han är procurador för Adjunto de la Ninez y la Juventud. Att Procuradoria para la defensa de los derechos humanos (PDDH) föddes ur fredsprocessen 1992. Tre instiutitioner skulle garantera freden och en demokratisk utveckling i El Salvador: Reformering av polisen, inrättandet av PDDH och reformer av det juridiska systemet. För att förklara vad de pysslar med på PDDH använder han ordet ”ombudsman”, att PDDH är en ombudsman för mänskliga rättigheter. Han tittar på sin klocka, en stålgrå swatch i original, och säger att han har cirka trekvart på sig. Förväntar mig fyrtiofem minuter av att nypa mig själv i armen för att inte somna. Men stålgråa Luis visar sig ha flera överraskningar på lager. Hans läges- och historiebeskrivning är allt annat än trist:

Romeros grav

På fredagen var det dags för ett kulturellt besök vid Oscar Romeros grav. Romero var ärkebiskopen som blev för farlig för makten då han tog parti för de allra fattigaste. Han mördades 1980 i samband firande av mässan i ett sjukhuskapell i San Salvador.
Det har skrivits otaliga böcker och gjorts film om Romero. Om man ska rekommendera något ur högen blir det ändå Oliver Stones ”Salvador”. Mordet på Romero får liten plats i denna spelfilm men det är en av flera viktiga pusselbitar som läggs i hela historien som berättas genom en, till synes, tredje klassens försupne journalist som briljant spelas av James Woods.

Museo de la palabra y imagen är i princip omöjligt att hitta. Trots att vår guide Oscar har varit där två gånger förut, säger han i alla fall, måste han fråga fem olika personer innan vi hittar rätt. Vid första anblicken ser det ut som vilket bostadshus som helst – bara lite gulare. Men efter några minuters väntan utanför dörren släpps vi in i entrén och väl där öppnar sig faktiskt ett litet museum.

Jesuitmorden: Rosenbuskarna på La Uca universitets innergård 2006-01-24.

Den 16 november 1989 blev sex jesuitpräster, deras hushållerska och hennes tonårsdotter avrättade på La Uca universitetet av den ökända bataljonen Atlacatl. Vid en FN-ledd kommission flera år senare kom det fram att Atlacatl-bataljonen, utbildade i USA, mördat på order av den dåvarande försvarsministern.
Idag står åtta rosenbuskar planterade på den innergård där morden skedde.
Det finns även ett litet museum där bland annat de sex prästernas personliga ägodelar finns att beskåda. Och i kapellet hänger en tavla till minne av de mördade.